Hej mitt namn är Malin och jag blev inskriven på Mandometerkliniken den 19/8-2015.
Ärligt talat så var jag tvungen att fråga två av mina vänner hur jag var under de åren jag var sjuk, för jag har förträngt mycket av hur jag mådde och kände såhär i efterhand. En av personerna jag frågade var min PT som var den person som skickade in
min ansökan hit, hon sa att redan från första gången hon träffade mig för 5 år sedan visste hon att jag skulle behöva hjälp.
Jag har i 18 år tampats med depression, panikattacker och ångest - pga min ätstörning. Utan att själv veta om det! Jag visste inte att det var min sjukdom som tog över när jag varje dag tänkte för mig själv att mitt liv inte kommer bli bättre. Jag visste
inte att det var min depression som tog över när jag satt och planerade min begravning. För 3 år sedan nådde jag min botten, jag isolerade mig helt från omvärlden. Träffade en kille som jag var med i två år, vilket var ett otroligt destruktivt förhållande
men jag klandrade mig själv. Jag stängde in mig själv mellan 4 väggar och tänkte att säger han att han älskar mig så gör han det, jag förtjänar inte mer än såhär.
Jag började gråta när jag såg min egen spegelbild, just för att jag inte var smal nog, jag var inte vacker nog. Tillslut slog jag sönder spegeln och tittade mig inte i spegeln på 1 år. Jag hatade min egen spegelbild. Jag hatade mig själv.
Mando var min räddning, de gav mig MIG tillbaka. Tillbaka till den 6 åriga sprudlande tjejen jag var innan min ätstörning startade.
Jag har alltid behövt ha kontroll, tappade jag kontrollen tog jag ut det på mig själv och min stackars kropp och psyke. Min behandlare sa när hon träffade mig för första gången att släpper jag inte kontrollen till henne och tar emot denna behandling kommer
jag nog inte leva ett år till. Mitt liv där och då gick ut på svält och energidricka. Mitt hjärta skulle inte orka längre!
Idag, idag är jag den jag alltid önskat jag skulle vara. Jag är självsäker, jag lever mitt liv och framförallt jag är lycklig! Jag känner känslor, jag behöver inte sätta mig på golvet längre för att komma ner på samma nivå mitt psyke säger att jag är.
Jag är stolt över den jag är, och jag älskar mig själv och min kropp!
