Jag blev friskförklarad ifrån ätstörningar, depression och ångest för två år sedan... men det betyder inte att jag aldrig igen känner av det jag en gång gått igenom och tampats med.

Sen i mitten av december har jag fått tillbaka min ångest, då min kropp går raka vägen till ångest istället för stress. Den blir värre när jag har för mycket i huvudet, dricker alkohol eller hamnar i situationer jag blir obekväm i. Det är först nu jag ser tillbaka på hur det kändes förr, när jag på en daglig basis gick igenom detta i stort sett en gång var 10 minut utan att överdriva.

Idag kan jag hantera den, andas mig igenom den och ifrågasätta varför jag får den i denna stund och situation. Jag har påstått sen dag 1 sen jag blev friskförklarad att "nu är jag helt frisk, slipper allt detta skit" men kroppen reagerar olika. 

Ångest är min stress, jag kommer aldrig se mat så som någon som aldrig haft en ätstörning, jag har lättare till panikattacker och att nå "mitt djupare jag igen" men det kommer jag inte tillåta då jag känner min kropp otroligt bra vid detta laget.

Men efter att ha sett Aviciis dokumentär, vilket mod att dela sina känslor. Ingen är alltid stark. Jag har länge promotat att jag inte känner något sånt jag en gång kände men sanningen är att jag var rädd för att min ångest var tillbaka, tills jag pratade med min behandlare som sa att det var min reaktion på stress vilket fick mig att förstå hur jag skulle hantera det.

"So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost"

Detta var jag för några år sedan, idag möter jag ångesten och är lycklig för det jag har omkring mig <3

”Är du helt frisk nu?”

Allmänt Kommentera
Jag blev friskförklarad ifrån ätstörningar, depression och ångest för två år sedan... men det betyder inte att jag aldrig igen känner av det jag en gång gått igenom och tampats med.

Sen i mitten av december har jag fått tillbaka min ångest, då min kropp går raka vägen till ångest istället för stress. Den blir värre när jag har för mycket i huvudet, dricker alkohol eller hamnar i situationer jag blir obekväm i. Det är först nu jag ser tillbaka på hur det kändes förr, när jag på en daglig basis gick igenom detta i stort sett en gång var 10 minut utan att överdriva.

Idag kan jag hantera den, andas mig igenom den och ifrågasätta varför jag får den i denna stund och situation. Jag har påstått sen dag 1 sen jag blev friskförklarad att "nu är jag helt frisk, slipper allt detta skit" men kroppen reagerar olika. 

Ångest är min stress, jag kommer aldrig se mat så som någon som aldrig haft en ätstörning, jag har lättare till panikattacker och att nå "mitt djupare jag igen" men det kommer jag inte tillåta då jag känner min kropp otroligt bra vid detta laget.

Men efter att ha sett Aviciis dokumentär, vilket mod att dela sina känslor. Ingen är alltid stark. Jag har länge promotat att jag inte känner något sånt jag en gång kände men sanningen är att jag var rädd för att min ångest var tillbaka, tills jag pratade med min behandlare som sa att det var min reaktion på stress vilket fick mig att förstå hur jag skulle hantera det.

"So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost"

Detta var jag för några år sedan, idag möter jag ångesten och är lycklig för det jag har omkring mig <3

Jag valde en väg för många år sedan, eller om den valde mig - det är än idag oklart fast ändå så glasklart. 


Jag glömde aldrig vem jag var under alla de åren innan jag var sjuk, jag la henne endast åt sidan i 18 år. Jag tappade mitt fotfäste men glömde aldrig den sprudlande 7 åriga tjej innan hon började klämma på sin mage, se sina lår gå ihop och äcklas av sin egen spegelbild. 


Jag började tvivla på att den lilla tjej jag var innan skulle räcka till. Så egentligen lämnade jag hennes stående ensam kvar. Jag glömde henne aldrig, men gav upp henne.


Vi gjorde ett löfte du och jag, att vi skulle hålla ihop. Att aldrig låta någon komma så pass nära så de kunde bryta vårt löfte. Så vi lärde oss ljuga. Vi = jag och denna 7 åriga sprudlande flicka som jag aldrig glömt. Vi lärde oss manipulera, och säga saker som att "jag har ätit idag", "diet? Nej är bara stressad så inte så hungrig" för att sedan börja ljuga för oss själva och säga till andra "jag har övertaget över det så det är ingen fara, jag vet när jag ska sluta". Du kommer aldrig att ha övertaget, då ljuger du endast för dig själv. Det ska inte finnas ett ord som heter övertag om du är frisk eller ens på väg att sluta.


Jag valde en väg för många år sedan, eller om den valde mig - det är än idag oklart fast ändå så glasklart... min väg blev tillslut att öppna upp och prata om min väg hit. Att kanske få andra att våga ta hjälp eller att få föräldrar att förstå att denna sjukdom är INTE ERT FEL! Ni gör som bäst när ni lyssnar, finns inte mycket mer ni kan göra förens personen i fråga vågar öppna upp för hjälp. Men vi går alla på lögnerna, vill inte tro på tecknen. Vart ska man vända sig? 


Jag valde min väg och den förde mig tillslut hit, där jag berättar, där ni får läsa och ta del. Men också lära att det finns hjälp att få, det finns folk som förstår vad du går igenom. Det finns folk som lyssnar och som gärna svarar om ni har frågor!


Så... Kära mamma och pappa,

Jag vill säga förlåt för att ni klandrat er själva och tror att ni vart dåliga föräldrar. Ni har klandrat er själva för att inte "ha sett" men hur undrar jag då? När jag blev så duktig på att ljuga att jag till och med ljög för mig själv. Jag älskar er och ni gjorde precis alla rätt man kunde göra, ni fortsatte älska mig genom alla lögner och ni gav aldrig upp om att den sprudlande 7-åriga flickan skulle krama er igen och säga tack! 


Så idag står vi tillsammans och kan säga att jag och denna sprudlande flicka är stark och fri. Vi är nämligen ett. För nu minns jag henne, jag är hon fast för 20 år sedan. Sprudlande och lycklig, precis som då! 


(null)


Min längtan förde mig hit

Allmänt Kommentera

Jag valde en väg för många år sedan, eller om den valde mig - det är än idag oklart fast ändå så glasklart. 


Jag glömde aldrig vem jag var under alla de åren innan jag var sjuk, jag la henne endast åt sidan i 18 år. Jag tappade mitt fotfäste men glömde aldrig den sprudlande 7 åriga tjej innan hon började klämma på sin mage, se sina lår gå ihop och äcklas av sin egen spegelbild. 


Jag började tvivla på att den lilla tjej jag var innan skulle räcka till. Så egentligen lämnade jag hennes stående ensam kvar. Jag glömde henne aldrig, men gav upp henne.


Vi gjorde ett löfte du och jag, att vi skulle hålla ihop. Att aldrig låta någon komma så pass nära så de kunde bryta vårt löfte. Så vi lärde oss ljuga. Vi = jag och denna 7 åriga sprudlande flicka som jag aldrig glömt. Vi lärde oss manipulera, och säga saker som att "jag har ätit idag", "diet? Nej är bara stressad så inte så hungrig" för att sedan börja ljuga för oss själva och säga till andra "jag har övertaget över det så det är ingen fara, jag vet när jag ska sluta". Du kommer aldrig att ha övertaget, då ljuger du endast för dig själv. Det ska inte finnas ett ord som heter övertag om du är frisk eller ens på väg att sluta.


Jag valde en väg för många år sedan, eller om den valde mig - det är än idag oklart fast ändå så glasklart... min väg blev tillslut att öppna upp och prata om min väg hit. Att kanske få andra att våga ta hjälp eller att få föräldrar att förstå att denna sjukdom är INTE ERT FEL! Ni gör som bäst när ni lyssnar, finns inte mycket mer ni kan göra förens personen i fråga vågar öppna upp för hjälp. Men vi går alla på lögnerna, vill inte tro på tecknen. Vart ska man vända sig? 


Jag valde min väg och den förde mig tillslut hit, där jag berättar, där ni får läsa och ta del. Men också lära att det finns hjälp att få, det finns folk som förstår vad du går igenom. Det finns folk som lyssnar och som gärna svarar om ni har frågor!


Så... Kära mamma och pappa,

Jag vill säga förlåt för att ni klandrat er själva och tror att ni vart dåliga föräldrar. Ni har klandrat er själva för att inte "ha sett" men hur undrar jag då? När jag blev så duktig på att ljuga att jag till och med ljög för mig själv. Jag älskar er och ni gjorde precis alla rätt man kunde göra, ni fortsatte älska mig genom alla lögner och ni gav aldrig upp om att den sprudlande 7-åriga flickan skulle krama er igen och säga tack! 


Så idag står vi tillsammans och kan säga att jag och denna sprudlande flicka är stark och fri. Vi är nämligen ett. För nu minns jag henne, jag är hon fast för 20 år sedan. Sprudlande och lycklig, precis som då! 


(null)


Jag har fått höra i så många år att jag anses vara en kall person, någon som inte bryr sig. Någon med murar som bygger sig skyhöga och vilken kamp det är att ha tagit sig innanför mina murar. Jag var aldrig kall, jag skyddade bara mig själv.

 

Jag var ingen som öppnade upp mig för andra fort, jag var tvungen att känna en känsla av tillit innan. Vilket gjorde att jag då också ansågs som svår, eller att jag inte tyckte om personer. Jag vet att jag kunde tas som hjärtlös, men jag skyddade bara min egen själ.

 

Varför skulle jag vilja släppa in folk i det som inte var en vacker syn från början? Jag har många gånger blivit sårad, vilket ledde till att jag stängde av. Jag byggde in mig själv i komforten av fyra väggar. Där ingen kunde skada mig, eller jag inte kunde skada någon annan genom att vara den skadade person jag var då. Jag mådde inte bra.

 

Att ta farväl till den man vart i så många år är ingen lätt match. Att inte längre orka med att leva med sig själv, var det jobbigaste. Att hela tiden vara öppen för allas kommentarer när det i själva verket var jag som var min egen största kritiker. Men ändå var jag lyhörd och tog åt mig av vad andra sa om mig. Var inte mitt arbete perfekt, så var jag ingenting att ha. Kunde jag inte ha storlek xs så var jag värdelös på att skada mig själv.

 

Jag flydde i många år från den jag var, jag blev den jag var under en sjukdom. Idag flyr jag inte, idag har jag lämnat den personen bakom mig. Det tog tid och det var det mest skrämmande jag har gjort i hela mitt liv, men det var behövligt och det var värt det.

 

Ta matchen, våga älska och släppa in folk i ditt liv. Våga tro på att du är älskad men framförallt våga älska dig själv. Det är värt det!

 
 

Jag skyddade endast mig själv

Allmänt Kommentera

Jag har fått höra i så många år att jag anses vara en kall person, någon som inte bryr sig. Någon med murar som bygger sig skyhöga och vilken kamp det är att ha tagit sig innanför mina murar. Jag var aldrig kall, jag skyddade bara mig själv.

 

Jag var ingen som öppnade upp mig för andra fort, jag var tvungen att känna en känsla av tillit innan. Vilket gjorde att jag då också ansågs som svår, eller att jag inte tyckte om personer. Jag vet att jag kunde tas som hjärtlös, men jag skyddade bara min egen själ.

 

Varför skulle jag vilja släppa in folk i det som inte var en vacker syn från början? Jag har många gånger blivit sårad, vilket ledde till att jag stängde av. Jag byggde in mig själv i komforten av fyra väggar. Där ingen kunde skada mig, eller jag inte kunde skada någon annan genom att vara den skadade person jag var då. Jag mådde inte bra.

 

Att ta farväl till den man vart i så många år är ingen lätt match. Att inte längre orka med att leva med sig själv, var det jobbigaste. Att hela tiden vara öppen för allas kommentarer när det i själva verket var jag som var min egen största kritiker. Men ändå var jag lyhörd och tog åt mig av vad andra sa om mig. Var inte mitt arbete perfekt, så var jag ingenting att ha. Kunde jag inte ha storlek xs så var jag värdelös på att skada mig själv.

 

Jag flydde i många år från den jag var, jag blev den jag var under en sjukdom. Idag flyr jag inte, idag har jag lämnat den personen bakom mig. Det tog tid och det var det mest skrämmande jag har gjort i hela mitt liv, men det var behövligt och det var värt det.

 

Ta matchen, våga älska och släppa in folk i ditt liv. Våga tro på att du är älskad men framförallt våga älska dig själv. Det är värt det!