Hej mitt namn är Malin och jag blev inskriven på Mandometerkliniken den 19/8-2015. 

För 2 år sen trodde jag aldrig att jag skulle stå här.. för, för 3 år sedan planerade jag min egen begravning. Jag orkade inte fortsätta, jag ville ge upp. Men människorna i min närhet höll mig hela tiden kvar. Vilket för mig är än idag en enorm gåta hur de orkade, allt jag var, var ett tomt skal. Jag var känslokall, orkeslös och hade tappat gnistan sen många år tillbaka. Allt jag tänkte på var mig själv, min vikt, mitt utseende och hur mycket jag inte orkade längre.

Ärligt talat så var jag tvungen att fråga två av mina vänner hur jag var under de åren jag var sjuk, för jag har förträngt mycket av hur jag mådde och kände såhär i efterhand. En av personerna jag frågade var min PT som var den person som skickade in min ansökan hit, hon sa att redan från första gången hon träffade mig för 5 år sedan visste hon att jag skulle behöva hjälp. 

Jag har i 18 år tampats med depression, panikattacker och ångest - pga min ätstörning. Utan att själv veta om det! Jag visste inte att det var min sjukdom som tog över när jag varje dag tänkte för mig själv att mitt liv inte kommer bli bättre. Jag visste inte att det var min depression som tog över när jag satt och planerade min begravning. För 3 år sedan nådde jag min botten, jag isolerade mig helt från omvärlden. Träffade en kille som jag var med i två år, vilket var ett otroligt destruktivt förhållande men jag klandrade mig själv. Jag stängde in mig själv mellan 4 väggar och tänkte att säger han att han älskar mig så gör han det, jag förtjänar inte mer än såhär. 

Jag började gråta när jag såg min egen spegelbild, just för att jag inte var smal nog, jag var inte vacker nog. Tillslut slog jag sönder spegeln och tittade mig inte i spegeln på 1 år. Jag hatade min egen spegelbild. Jag hatade mig själv.

Mando var min räddning, de gav mig MIG tillbaka. Tillbaka till den 6 åriga sprudlande tjejen jag var innan min ätstörning startade.

Jag har alltid behövt ha kontroll, tappade jag kontrollen tog jag ut det på mig själv och min stackars kropp och psyke. Min behandlare sa när hon träffade mig för första gången att släpper jag inte kontrollen till henne och tar emot denna behandling kommer jag nog inte leva ett år till. Mitt liv där och då gick ut på svält och energidricka. Mitt hjärta skulle inte orka längre! 

Idag, idag är jag den jag alltid önskat jag skulle vara. Jag är självsäker, jag lever mitt liv och framförallt jag är lycklig! Jag känner känslor, jag behöver inte sätta mig på golvet längre för att komma ner på samma nivå mitt psyke säger att jag är. Jag är stolt över den jag är, och jag älskar mig själv och min kropp! 

(null)


Jag är inte rädd för den jag en gång var, men nu har jag vaknat ifrån mardrömmen

Allmänt Kommentera

Hej mitt namn är Malin och jag blev inskriven på Mandometerkliniken den 19/8-2015. 

För 2 år sen trodde jag aldrig att jag skulle stå här.. för, för 3 år sedan planerade jag min egen begravning. Jag orkade inte fortsätta, jag ville ge upp. Men människorna i min närhet höll mig hela tiden kvar. Vilket för mig är än idag en enorm gåta hur de orkade, allt jag var, var ett tomt skal. Jag var känslokall, orkeslös och hade tappat gnistan sen många år tillbaka. Allt jag tänkte på var mig själv, min vikt, mitt utseende och hur mycket jag inte orkade längre.

Ärligt talat så var jag tvungen att fråga två av mina vänner hur jag var under de åren jag var sjuk, för jag har förträngt mycket av hur jag mådde och kände såhär i efterhand. En av personerna jag frågade var min PT som var den person som skickade in min ansökan hit, hon sa att redan från första gången hon träffade mig för 5 år sedan visste hon att jag skulle behöva hjälp. 

Jag har i 18 år tampats med depression, panikattacker och ångest - pga min ätstörning. Utan att själv veta om det! Jag visste inte att det var min sjukdom som tog över när jag varje dag tänkte för mig själv att mitt liv inte kommer bli bättre. Jag visste inte att det var min depression som tog över när jag satt och planerade min begravning. För 3 år sedan nådde jag min botten, jag isolerade mig helt från omvärlden. Träffade en kille som jag var med i två år, vilket var ett otroligt destruktivt förhållande men jag klandrade mig själv. Jag stängde in mig själv mellan 4 väggar och tänkte att säger han att han älskar mig så gör han det, jag förtjänar inte mer än såhär. 

Jag började gråta när jag såg min egen spegelbild, just för att jag inte var smal nog, jag var inte vacker nog. Tillslut slog jag sönder spegeln och tittade mig inte i spegeln på 1 år. Jag hatade min egen spegelbild. Jag hatade mig själv.

Mando var min räddning, de gav mig MIG tillbaka. Tillbaka till den 6 åriga sprudlande tjejen jag var innan min ätstörning startade.

Jag har alltid behövt ha kontroll, tappade jag kontrollen tog jag ut det på mig själv och min stackars kropp och psyke. Min behandlare sa när hon träffade mig för första gången att släpper jag inte kontrollen till henne och tar emot denna behandling kommer jag nog inte leva ett år till. Mitt liv där och då gick ut på svält och energidricka. Mitt hjärta skulle inte orka längre! 

Idag, idag är jag den jag alltid önskat jag skulle vara. Jag är självsäker, jag lever mitt liv och framförallt jag är lycklig! Jag känner känslor, jag behöver inte sätta mig på golvet längre för att komma ner på samma nivå mitt psyke säger att jag är. Jag är stolt över den jag är, och jag älskar mig själv och min kropp! 

(null)


24 november 2015, intog jag återigen den plats vid fönstret som vart min plats i över tre månad. Unden den gråa filt en vän lagt ut åt mig. Med ”skyscraper” i hörlurarna kände jag mig riktigt nere, jag ville ge upp. Jag saknade den del av mig som alltid funnits där. Den som jag där och då trodde var den del som hade ställt upp för mig och som ville mitt bästa. Jag skrev där på den platsen:

________________________________________________________________________________________________

Är du stolt över vem jag blivit?

Om jag endast hade en dag, ett tillfälle, då hade jag berättat för dig hur mycket jag saknat dig när du vart borta…

Det finns de dagar där jag känner mig trasig inombords. Men det är aldrig någonting jag säger högt. Ibland vill jag bara gömma mig. Vänta tills den dag du hittar mig.

Alla känslor kommer plötsligt upp till ytan. Allt som jag lyckats gräva ner så djupt och bra, kommer plötsligt och springer ikapp mig. Det känns som igår du höll mig i din famn, och för någon sekund såg jag hur min egen smärta försvann.

Förr eller senare kommer jag inse att du inte kommer att hitta mig när jag gömmer mig. Att jag inte kan ta tillbaka de gånger jag hatat sjukdomen, som på något sätt fått mig att hata mig själv. Att hur mycket jag än försökte så kunde jag inte ta bort din smärta. Jag gjorde den bara mindre outhärdlig.

Om jag bara visste, allt det jag vet idag, då skulle jag hålla dig hårt. Jag skulle säga förlåt. Jag skulle lyssna till varje ord du sa. Jag skulle säga en allra sista gång; Jag älskar dig, hoppas du hittar mig snart!

 ____________________________________________________________________________________________

 

Med handen på hjärtat minns jag inte att jag skrivit detta. Det är mycket med min sjukdom och välmående jag inte minns när det kommer till tiden precis innan behandling och månaderna i början av behandlingen. Jag har minnesluckor och jag kan endast anta att det är en försvarsmekanism av något slag, varför minnas en tid då man var på botten? Men samtidigt är jag otroligt glad att jag har alla mina texter, de får mig att se hur långt jag kommit idag och hur mycket jag älskar mitt liv idag och den jag är. Jag är självsäker, jag känner lycka, jag känner sorg och allt däremellan. Men jag känner, och det är det viktigtaste för mig. Jag gick i många år utan att känna något, men det kommer i ett senare inlägg!

 

 

 

 

 

 

Stanna hos mig, för du är allt jag behöver

Allmänt Kommentera

24 november 2015, intog jag återigen den plats vid fönstret som vart min plats i över tre månad. Unden den gråa filt en vän lagt ut åt mig. Med ”skyscraper” i hörlurarna kände jag mig riktigt nere, jag ville ge upp. Jag saknade den del av mig som alltid funnits där. Den som jag där och då trodde var den del som hade ställt upp för mig och som ville mitt bästa. Jag skrev där på den platsen:

________________________________________________________________________________________________

Är du stolt över vem jag blivit?

Om jag endast hade en dag, ett tillfälle, då hade jag berättat för dig hur mycket jag saknat dig när du vart borta…

Det finns de dagar där jag känner mig trasig inombords. Men det är aldrig någonting jag säger högt. Ibland vill jag bara gömma mig. Vänta tills den dag du hittar mig.

Alla känslor kommer plötsligt upp till ytan. Allt som jag lyckats gräva ner så djupt och bra, kommer plötsligt och springer ikapp mig. Det känns som igår du höll mig i din famn, och för någon sekund såg jag hur min egen smärta försvann.

Förr eller senare kommer jag inse att du inte kommer att hitta mig när jag gömmer mig. Att jag inte kan ta tillbaka de gånger jag hatat sjukdomen, som på något sätt fått mig att hata mig själv. Att hur mycket jag än försökte så kunde jag inte ta bort din smärta. Jag gjorde den bara mindre outhärdlig.

Om jag bara visste, allt det jag vet idag, då skulle jag hålla dig hårt. Jag skulle säga förlåt. Jag skulle lyssna till varje ord du sa. Jag skulle säga en allra sista gång; Jag älskar dig, hoppas du hittar mig snart!

 ____________________________________________________________________________________________

 

Med handen på hjärtat minns jag inte att jag skrivit detta. Det är mycket med min sjukdom och välmående jag inte minns när det kommer till tiden precis innan behandling och månaderna i början av behandlingen. Jag har minnesluckor och jag kan endast anta att det är en försvarsmekanism av något slag, varför minnas en tid då man var på botten? Men samtidigt är jag otroligt glad att jag har alla mina texter, de får mig att se hur långt jag kommit idag och hur mycket jag älskar mitt liv idag och den jag är. Jag är självsäker, jag känner lycka, jag känner sorg och allt däremellan. Men jag känner, och det är det viktigtaste för mig. Jag gick i många år utan att känna något, men det kommer i ett senare inlägg!

 

 

 

 

 

 

Min första dag på behandlingen fick jag frågan om jag var deprimerad, jag svarade nej! Följdfrågan jag fick var "hur känner du när du vaknar på morgonen?" - Mitt liv blir inte bättre än såhär... Där och då konstaterades det att jag var deprimerad. 

Hälften av alla de texter jag skrev åren innan behandling men även under behandling kan jag idag inte ens förstå att jag skrivit. Men på ett sätt har jag inte skrivit dem heller, min sjukdom skrev dem åt mig. 

Jag har lidit av depression, jag har inte velat vakna vissa dagar. Men idag är jag oerhört tacksam för att jag valde att vakna varje dag, att jag tog hjälp och att det finns människor som vågar komma och fråga och be om hjälp. 

Fortsätt inte leva i det mörker en ätstörning och psykisk ohälsa sätter dig i. Ingen förtjänar att vara där, hur mycket den sjuka delen av dig får dig att tro att det är där du hör hemma!

Skrivet den 20/8-2015
"Jag tittar på någon som ser bekant ut. Jag har sett henne förut. Hon gör samma gester som jag gör, men hennes ögon fylls av tårar. Mina ögon däremot, de är som tomma, stirrandes rakt fram.

Hon har förlorat fotfästet. Hon har kämpat alla de fighter som finns att kämpa, men fortfarande så kan man skymta ett leende vid hennes mun.

Hon har förlorat fotfästet, men hon har inte förlorat allt som finns att förlora. Det är som skrivet i väggarna, hennes historia.

När jag ser henne ser jag en vilsen flicka som hamnade på fel väg. Men jag beundrar hennes leende, mellan tårarna. Hon vågar tro på att det blir bättre. Hon vet att det kommer bli bättre.

Jag är ingen speciell, jag är en vanlig tjej som har levt ett vanligt liv… Men flickan som jag ser, iakttar mig för varje steg, hon har en historia.

Mitt namn kommer att bli bortglömt, men även hennes. Jag tittar på någon som ser bekant ut. Jag har sett henne förut. Hon gör samma gester som jag gör, och tillsammans delar vi ett leende som säger att allt kommer att bli bättre.

”Hon” är min spegelbild…"

 

 

 

En ensam röst som säger "du kommer aldrig klara det"

Allmänt En kommentar

Min första dag på behandlingen fick jag frågan om jag var deprimerad, jag svarade nej! Följdfrågan jag fick var "hur känner du när du vaknar på morgonen?" - Mitt liv blir inte bättre än såhär... Där och då konstaterades det att jag var deprimerad. 

Hälften av alla de texter jag skrev åren innan behandling men även under behandling kan jag idag inte ens förstå att jag skrivit. Men på ett sätt har jag inte skrivit dem heller, min sjukdom skrev dem åt mig. 

Jag har lidit av depression, jag har inte velat vakna vissa dagar. Men idag är jag oerhört tacksam för att jag valde att vakna varje dag, att jag tog hjälp och att det finns människor som vågar komma och fråga och be om hjälp. 

Fortsätt inte leva i det mörker en ätstörning och psykisk ohälsa sätter dig i. Ingen förtjänar att vara där, hur mycket den sjuka delen av dig får dig att tro att det är där du hör hemma!

Skrivet den 20/8-2015
"Jag tittar på någon som ser bekant ut. Jag har sett henne förut. Hon gör samma gester som jag gör, men hennes ögon fylls av tårar. Mina ögon däremot, de är som tomma, stirrandes rakt fram.

Hon har förlorat fotfästet. Hon har kämpat alla de fighter som finns att kämpa, men fortfarande så kan man skymta ett leende vid hennes mun.

Hon har förlorat fotfästet, men hon har inte förlorat allt som finns att förlora. Det är som skrivet i väggarna, hennes historia.

När jag ser henne ser jag en vilsen flicka som hamnade på fel väg. Men jag beundrar hennes leende, mellan tårarna. Hon vågar tro på att det blir bättre. Hon vet att det kommer bli bättre.

Jag är ingen speciell, jag är en vanlig tjej som har levt ett vanligt liv… Men flickan som jag ser, iakttar mig för varje steg, hon har en historia.

Mitt namn kommer att bli bortglömt, men även hennes. Jag tittar på någon som ser bekant ut. Jag har sett henne förut. Hon gör samma gester som jag gör, och tillsammans delar vi ett leende som säger att allt kommer att bli bättre.

”Hon” är min spegelbild…"