Jag blev friskförklarad ifrån ätstörningar, depression och ångest för två år sedan... men det betyder inte att jag aldrig igen känner av det jag en gång gått igenom och tampats med.

Sen i mitten av december har jag fått tillbaka min ångest, då min kropp går raka vägen till ångest istället för stress. Den blir värre när jag har för mycket i huvudet, dricker alkohol eller hamnar i situationer jag blir obekväm i. Det är först nu jag ser tillbaka på hur det kändes förr, när jag på en daglig basis gick igenom detta i stort sett en gång var 10 minut utan att överdriva.

Idag kan jag hantera den, andas mig igenom den och ifrågasätta varför jag får den i denna stund och situation. Jag har påstått sen dag 1 sen jag blev friskförklarad att "nu är jag helt frisk, slipper allt detta skit" men kroppen reagerar olika. 

Ångest är min stress, jag kommer aldrig se mat så som någon som aldrig haft en ätstörning, jag har lättare till panikattacker och att nå "mitt djupare jag igen" men det kommer jag inte tillåta då jag känner min kropp otroligt bra vid detta laget.

Men efter att ha sett Aviciis dokumentär, vilket mod att dela sina känslor. Ingen är alltid stark. Jag har länge promotat att jag inte känner något sånt jag en gång kände men sanningen är att jag var rädd för att min ångest var tillbaka, tills jag pratade med min behandlare som sa att det var min reaktion på stress vilket fick mig att förstå hur jag skulle hantera det.

"So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost"

Detta var jag för några år sedan, idag möter jag ångesten och är lycklig för det jag har omkring mig <3

”Är du helt frisk nu?”

Allmänt Kommentera
Jag blev friskförklarad ifrån ätstörningar, depression och ångest för två år sedan... men det betyder inte att jag aldrig igen känner av det jag en gång gått igenom och tampats med.

Sen i mitten av december har jag fått tillbaka min ångest, då min kropp går raka vägen till ångest istället för stress. Den blir värre när jag har för mycket i huvudet, dricker alkohol eller hamnar i situationer jag blir obekväm i. Det är först nu jag ser tillbaka på hur det kändes förr, när jag på en daglig basis gick igenom detta i stort sett en gång var 10 minut utan att överdriva.

Idag kan jag hantera den, andas mig igenom den och ifrågasätta varför jag får den i denna stund och situation. Jag har påstått sen dag 1 sen jag blev friskförklarad att "nu är jag helt frisk, slipper allt detta skit" men kroppen reagerar olika. 

Ångest är min stress, jag kommer aldrig se mat så som någon som aldrig haft en ätstörning, jag har lättare till panikattacker och att nå "mitt djupare jag igen" men det kommer jag inte tillåta då jag känner min kropp otroligt bra vid detta laget.

Men efter att ha sett Aviciis dokumentär, vilket mod att dela sina känslor. Ingen är alltid stark. Jag har länge promotat att jag inte känner något sånt jag en gång kände men sanningen är att jag var rädd för att min ångest var tillbaka, tills jag pratade med min behandlare som sa att det var min reaktion på stress vilket fick mig att förstå hur jag skulle hantera det.

"So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost"

Detta var jag för några år sedan, idag möter jag ångesten och är lycklig för det jag har omkring mig <3