Jag valde en väg för många år sedan, eller om den valde mig - det är än idag oklart fast ändå så glasklart.
Jag glömde aldrig vem jag var under alla de åren innan jag var sjuk, jag la henne endast åt sidan i 18 år. Jag tappade mitt fotfäste men glömde aldrig den sprudlande 7 åriga tjej innan hon började klämma på sin mage, se sina lår gå ihop och äcklas av sin egen spegelbild.
Jag började tvivla på att den lilla tjej jag var innan skulle räcka till. Så egentligen lämnade jag hennes stående ensam kvar. Jag glömde henne aldrig, men gav upp henne.
Vi gjorde ett löfte du och jag, att vi skulle hålla ihop. Att aldrig låta någon komma så pass nära så de kunde bryta vårt löfte. Så vi lärde oss ljuga. Vi = jag och denna 7 åriga sprudlande flicka som jag aldrig glömt. Vi lärde oss manipulera, och säga saker som att "jag har ätit idag", "diet? Nej är bara stressad så inte så hungrig" för att sedan börja ljuga för oss själva och säga till andra "jag har övertaget över det så det är ingen fara, jag vet när jag ska sluta". Du kommer aldrig att ha övertaget, då ljuger du endast för dig själv. Det ska inte finnas ett ord som heter övertag om du är frisk eller ens på väg att sluta.
Jag valde en väg för många år sedan, eller om den valde mig - det är än idag oklart fast ändå så glasklart... min väg blev tillslut att öppna upp och prata om min väg hit. Att kanske få andra att våga ta hjälp eller att få föräldrar att förstå att denna sjukdom är INTE ERT FEL! Ni gör som bäst när ni lyssnar, finns inte mycket mer ni kan göra förens personen i fråga vågar öppna upp för hjälp. Men vi går alla på lögnerna, vill inte tro på tecknen. Vart ska man vända sig?
Jag valde min väg och den förde mig tillslut hit, där jag berättar, där ni får läsa och ta del. Men också lära att det finns hjälp att få, det finns folk som förstår vad du går igenom. Det finns folk som lyssnar och som gärna svarar om ni har frågor!
Så... Kära mamma och pappa,
Jag vill säga förlåt för att ni klandrat er själva och tror att ni vart dåliga föräldrar. Ni har klandrat er själva för att inte "ha sett" men hur undrar jag då? När jag blev så duktig på att ljuga att jag till och med ljög för mig själv. Jag älskar er och ni gjorde precis alla rätt man kunde göra, ni fortsatte älska mig genom alla lögner och ni gav aldrig upp om att den sprudlande 7-åriga flickan skulle krama er igen och säga tack!
Så idag står vi tillsammans och kan säga att jag och denna sprudlande flicka är stark och fri. Vi är nämligen ett. För nu minns jag henne, jag är hon fast för 20 år sedan. Sprudlande och lycklig, precis som då!
