Jag har en gång vart det omöjliga

Kommentera

Jag har nog alltid vetat att just den dagen skulle komma, eller jag har nog hoppats på det i alla fall, men det har suttit långt inne. Att vi skulle stå var för sig, den jag gått hand i hand med i 18 år.

Det är med skräckblandad förtjusning jag väljer att öppna upp och berätta, för i slutändan vet jag att det kan hjälpa någon att våga fråga om hjälp innan det är försent. Jag fick hjälp i tid enligt många och ibland även enligt mig själv. Men fortfarande hade jag önskat med facit i hand att jag hade tagit emot den tidigare, men jag vet också att jag inte var redo att släppa den andra delen av mig som i stort sett var hela den jag var i många år. Jag blev min sjukdom, jag blev min depression, jag blev mina panikattacker och jag blev som ett med min ångest.

Den 18 augusti 2015 kändes det som att hela mitt liv var slut, att någon bestämde att mitt kapitel var slut. Fast egentligen började min berättelse där, mitt liv också för den delen…

Den 19 augusti 2015 fick jag det bekräftat att mitt kapitel förmodligen hade varit slut inom ett år om jag inte försökte och tog emot hjälpen jag erbjöds…