Now I'm a warrior

Min första dag på behandlingen fick jag frågan om jag var deprimerad, jag svarade nej! Följdfrågan jag fick var "hur känner du när du vaknar på morgonen?" - Mitt liv blir inte bättre än såhär... Där och då konstaterades det att jag var deprimerad. 

Hälften av alla de texter jag skrev åren innan behandling men även under behandling kan jag idag inte ens förstå att jag skrivit. Men på ett sätt har jag inte skrivit dem heller, min sjukdom skrev dem åt mig. 

Jag har lidit av depression, jag har inte velat vakna vissa dagar. Men idag är jag oerhört tacksam för att jag valde att vakna varje dag, att jag tog hjälp och att det finns människor som vågar komma och fråga och be om hjälp. 

Fortsätt inte leva i det mörker en ätstörning och psykisk ohälsa sätter dig i. Ingen förtjänar att vara där, hur mycket den sjuka delen av dig får dig att tro att det är där du hör hemma!

Skrivet den 20/8-2015
"Jag tittar på någon som ser bekant ut. Jag har sett henne förut. Hon gör samma gester som jag gör, men hennes ögon fylls av tårar. Mina ögon däremot, de är som tomma, stirrandes rakt fram.

Hon har förlorat fotfästet. Hon har kämpat alla de fighter som finns att kämpa, men fortfarande så kan man skymta ett leende vid hennes mun.

Hon har förlorat fotfästet, men hon har inte förlorat allt som finns att förlora. Det är som skrivet i väggarna, hennes historia.

När jag ser henne ser jag en vilsen flicka som hamnade på fel väg. Men jag beundrar hennes leende, mellan tårarna. Hon vågar tro på att det blir bättre. Hon vet att det kommer bli bättre.

Jag är ingen speciell, jag är en vanlig tjej som har levt ett vanligt liv… Men flickan som jag ser, iakttar mig för varje steg, hon har en historia.

Mitt namn kommer att bli bortglömt, men även hennes. Jag tittar på någon som ser bekant ut. Jag har sett henne förut. Hon gör samma gester som jag gör, och tillsammans delar vi ett leende som säger att allt kommer att bli bättre.

”Hon” är min spegelbild…"