Varför ser de inte mina blåmärken, för att jag bär dem alla på mitt hjärta. Men när jag visar mina ärr på ytan, inser jag att det aldrig fanns kärlek i att skada sig själv

Kommentera

Min värld snurrar, fastän mina fötter står still. Mina händer skakar, fastän jag håller mig hårt i räcket. Mina ögon gråter, fastän jag är tom på tårar. Mitt hjärta värker, fastän det aldrig riktigt blivit helt.

”Du är för snäll för ditt eget bästa!”, ”Du bryr dig för mycket om alla runt omkring dig, du borde sätta dig själv i första rum!” ”Du är den starkaste personen jag känner, ibland kanske lite för stark till och med…”

Jag har inte gått igenom mer än någon annan, jag är aldrig ensam med mina erfarenheter. Men det är inte heller alla som vågar dela med sig.

Det är det som gör mig till den starka person, som alla säger jag är, idag. Jag har en historia, ett förflutet. Och med mitt förflutna vill jag hjälpa andra. Att våga dela med sig. Att visa dem att de aldrig är ensamma, det finns alltid någon som gått eller går igenom samma sak. 

Det betyder inte att det inte gör ont, eller att jag inte har mina stunder där jag mår sämre.
För det är en daglig påminnelse, något jag kommer att leva med för resten av mitt liv. Det kommer alltid att finnas stunder jag inte känner mig på topp…
Men kom ihåg; Det är okej, att inte alltid vara okej!

Jag är inte alltid stark, fastän jag vill vara det. Jag är inte perfekt, fastän det är någonting jag en gång hade velat vara. Jag kan inte alltid le, fastän om jag fick välja hade jag alltid skrattat.

Förlora inte den du är, även fast det kanske är svårt. Var bara sann mot den du är, så är du alltid halvvägs till allt du vill uppnå. 

Är jag rädd för ett återfall? Nej, inte längre. När jag blev friskförklarad var jag livrädd, men idag känner jag mig stark i mig själv. Jag kommer aldrig se på mat som någon som inte lidit av en ätstörning, men jag är i balans och i harmoni med mat.

Många frågar vad som gick igenom mitt huvud under perioden jag var sjuk och det finns inte bara ett svar på den frågan utan det finns 1000. Jag funderade på bröstoperation, fettsugning, självmord, aldrig mer äta och alla tankar där emellan. En ätstörning spökar med ditt psyke, låt den inte tro att ni är vänner.

Operera aldrig när du lider av en ätstörning, du kommer nog ångra dig i efterhand. Ta hjälp av personer som kan och vill hjälpa dig istället.