24 november 2015, intog jag återigen den plats vid fönstret som vart min plats i över tre månad. Unden den gråa filt en vän lagt ut åt mig. Med ”skyscraper” i hörlurarna kände jag mig riktigt nere, jag ville ge upp. Jag saknade den del av mig som alltid funnits där. Den som jag där och då trodde var den del som hade ställt upp för mig och som ville mitt bästa. Jag skrev där på den platsen:
________________________________________________________________________________________________
Är du stolt över vem jag blivit?
Om jag endast hade en dag, ett tillfälle, då hade jag berättat för dig hur mycket jag saknat dig när du vart borta…
Det finns de dagar där jag känner mig trasig inombords. Men det är aldrig någonting jag säger högt. Ibland vill jag bara gömma mig. Vänta tills den dag du hittar mig.
Alla känslor kommer plötsligt upp till ytan. Allt som jag lyckats gräva ner så djupt och bra, kommer plötsligt och springer ikapp mig. Det känns som igår du höll mig i din famn, och för någon sekund såg jag hur min egen smärta försvann.
Förr eller senare kommer jag inse att du inte kommer att hitta mig när jag gömmer mig. Att jag inte kan ta tillbaka de gånger jag hatat sjukdomen, som på något sätt fått mig att hata mig själv. Att hur mycket jag än försökte så kunde jag inte ta bort din smärta. Jag gjorde den bara mindre outhärdlig.
Om jag bara visste, allt det jag vet idag, då skulle jag hålla dig hårt. Jag skulle säga förlåt. Jag skulle lyssna till varje ord du sa. Jag skulle säga en allra sista gång; Jag älskar dig, hoppas du hittar mig snart!
____________________________________________________________________________________________
Med handen på hjärtat minns jag inte att jag skrivit detta. Det är mycket med min sjukdom och välmående jag inte minns när det kommer till tiden precis innan behandling och månaderna i början av behandlingen. Jag har minnesluckor och jag kan endast anta att det är en försvarsmekanism av något slag, varför minnas en tid då man var på botten? Men samtidigt är jag otroligt glad att jag har alla mina texter, de får mig att se hur långt jag kommit idag och hur mycket jag älskar mitt liv idag och den jag är. Jag är självsäker, jag känner lycka, jag känner sorg och allt däremellan. Men jag känner, och det är det viktigtaste för mig. Jag gick i många år utan att känna något, men det kommer i ett senare inlägg!
