Jag har fått höra i så många år att jag anses vara en kall person, någon som inte bryr sig. Någon med murar som bygger sig skyhöga och vilken kamp det är att ha tagit sig innanför mina murar. Jag var aldrig kall, jag skyddade bara mig själv.
Jag var ingen som öppnade upp mig för andra fort, jag var tvungen att känna en känsla av tillit innan. Vilket gjorde att jag då också ansågs som svår, eller att jag inte tyckte om personer. Jag vet att jag kunde tas som hjärtlös, men jag skyddade bara min egen själ.
Varför skulle jag vilja släppa in folk i det som inte var en vacker syn från början? Jag har många gånger blivit sårad, vilket ledde till att jag stängde av. Jag byggde in mig själv i komforten av fyra väggar. Där ingen kunde skada mig, eller jag inte kunde skada någon annan genom att vara den skadade person jag var då. Jag mådde inte bra.
Att ta farväl till den man vart i så många år är ingen lätt match. Att inte längre orka med att leva med sig själv, var det jobbigaste. Att hela tiden vara öppen för allas kommentarer när det i själva verket var jag som var min egen största kritiker. Men ändå var jag lyhörd och tog åt mig av vad andra sa om mig. Var inte mitt arbete perfekt, så var jag ingenting att ha. Kunde jag inte ha storlek xs så var jag värdelös på att skada mig själv.
Jag flydde i många år från den jag var, jag blev den jag var under en sjukdom. Idag flyr jag inte, idag har jag lämnat den personen bakom mig. Det tog tid och det var det mest skrämmande jag har gjort i hela mitt liv, men det var behövligt och det var värt det.
Ta matchen, våga älska och släppa in folk i ditt liv. Våga tro på att du är älskad men framförallt våga älska dig själv. Det är värt det!
